Vi inleder det smaskiga temat med ett reportage för UE-bladet (Upsala-Ekeby-sällskapets medlemstidning) som jag och min fru gjorde med Hjördis sensommaren 2007. Efter det besöket har vi hälsat på henne några gånger till men sen jag blev sjuk och rullstolsbunden är det inte längre praktiskt möjligt.
Det kändes naturligt att inleda temat med detta reportage då inlägg längre fram i temat kan återkopplas med historik ur texten.
[Ur UE-bladet 2008]
Hemma hos Hjördis Oldfors
Väl i bilen på väg upp mot Dalheimersgatan där Hjördis Oldfors bor börjar vi båda bli nervösa inför vårt möte med en av våra favoritkonstnärer. Man har ju förväntningar på någon som är ens idol. Mer om det senare.
När man kommer upp i området där hon bor, högt beläget i stadsdelen Landala, centralt i Göteborg, hittar man en lugn, lummig fristad från storstadsbruset. Med sina låga 50-talslängor och mycket grönska är det lite likt Eriksberg (som angränsar till Ekeby) i Uppsala.
Vi hälsas hjärtligt välkomna i trapphuset och genast släpper nervositeten lite grann. Hjördis berättar att hon efter att ha slutat på Upsala-Ekeby och återvänt till Göteborg, flyttade in i lägenheten som då var ny. Förutom de tio åren hon tillbringade i Spanien på 70-talet (då hennes brorson bodde i lägenheten) har det varit hennes hem i alla år.
Det första vi gör i lägenheten är att gå husesyn. Trevliga möbler av 60-talssnitt var man än vänder sig, bland annat än mycket fin bokhylla som helt täcker en av väggarna i vardagsrummet och bland annat löper runt en dörr. Hjördis berättar att hon måttbeställde den när hon flyttade in. Man känner sig som ett litet barn i tomteverksta´n när man går runt och tittar på all fin keramik och fina tavlor. De flesta bär hennes signatur men också en hel del av andras verk. Många föremål är från Upsala-Ekeby men hon har också en del från hennes egen verkstad ”Bränd Form” som hon hade en kort period i början på 50-talet innan åren på Upsala-Ekeby. När man går runt och tittar känner man att det är ett hem som någon bott i under lång tid. Det är ett varmt och fridfullt hem fyllt med minnen i form av böcker och konst i alla dess former, ett tidsdokument över ett liv som konstnär och med konstnärsvänner. Hjördis säger att hon brukar slå sig ner i sin fåtölj i vardagsrummet, titta på saker och sitta och minnas.
Som till exempel ovanför den typiska 60-talssoffan där en stor tavla hänger signerad Stig Bergström. En man som hon träffade hösten 1950 då de båda jobbade som praktikanter på Ekeby Verkstad, där de satt och reproducerade Mari Simmulsons keramik, och som hon sedan var förlovad med en period.
Eller den stora obrända baggen som står vid öppna spisen. När hon hade sin egen verkstad i Göteborg dog mycket tragiskt Anna-Lisa Thomson. Hjördis sökte då platsen som konstnär på Upsala-Ekeby efter Anna-Lisa och till sin glädje fick hon den. Som det gav sig fick hon Vicke Lindstrands gamla kontor och i rummet fanns en dörr med en trappa som ledde upp till ett vindsutrymme. En dag gick hon upp i trappan som var full med bråte och fick syn på baggen. Tydligen hade Vicke, i trapphuset, slängt in prover och dylikt som i hans ögon inte höll måttet och där fann hon den bland massa annat skräp. Hon tyckte den förtjänade ett bättre öde och tog hem den.
– Tyvärr är den väldigt skör eftersom det bara är torkad lera, säger Hjördis.
Men visst är den fin!
I det lilla rummet där köksbordet står, mellan vardagsrummet och det lilla köket, sitter bland mycket annat en stringhylla som är full av böcker och föremål. Hjördis tar ner en kanna från hyllan och berättar.
– Den här gjorde jag på Upsala-Ekeby och var särskilt nöjd med. Nu var det så att gamle kungen, Gustav VI Adolf, skulle besöka en utställning som hölls i Göteborg där Upsala-Ekeby var med. Under rundturen skulle han också givetvis besöka konstnärerna som då skulle visa upp sina kollektioner och unika föremål. Av någon anledning var jag inte där den dagen men jag hade bestämt instruerat de personer som hade hand om mitt visningsbord att om kungen tyckte att kannan var fin skulle han få den som gåva. När jag kom tillbaka dagen efter frågade jag hur det hade gått. Jovisst, kungen hade tittat på sakerna och fastnat för ett annat föremål. Men de hade inte vågat ge honom det föremålet då mina instruktioner hade varit andra, så han fick gå tomhänt därifrån, säger Hjördis och skrattar.
Vi bjuds på kaffe och smörgåsar och fortsätter prata. Vi frågar hur det var att komma till Upsala-Ekeby som efterträdare till Anna-Lisa Thomson.
– Som ny känner man ju alltid press, man måste visa att man duger, men med Ingrid Atterberg och Mari Simmulson som redan etablerade konstnärer kände jag aldrig att jag var tvungen att axla manteln efter Anna-Lisa. Jag tog en mer tillbakadragen roll. Det var ju Ingrid och Mari och senare också Taisto (Kaasinen) som var de stora stjärnorna men jag trivdes i min roll, säger Hjördis.
Det är också något som förklarar varför hon inte gjorde någon offentlig konst. Men hon tycktes aldrig ha varit avundsjuk på de andra konstnärerna, någonting man förstår när man pratar med henne. Ödmjukhet är ett av de mer framträdande dragen hos Hjördis. Antagligen var det därför hon var omtyckt av arbetarna på Ekeby. Hon hade alltid några ord över till dem som gjorde grovjobbet.
Hjördis kollektioner var ofta enkla att tillverka och när vi frågar om de många serier hon gjorde med geometriska former svarar hon att det var för att osynliggöra de skarvar som ofta syntes på föremålen efter att de började formgjutas i stället för att handdrejas.
– Jag tyckte synd om hantverkarna när produktionen mer och mer automatiserades, säger Hjördis.
Hon tar fram en vas som vi känner igen från serien ”Granit” och säger att det var bland det sista hon tog fram på Upsala-Ekeby. Vasen, som är ett prov, är betydligt tjockare än den senare blev i produktion.
– Det var mitt sätt att protestera. Jag gjorde den medvetet tjockare för att det inte skulle fungera med gjutformar. Den skulle bli tvungen att handdrejas, säger hon.
Hennes ofta enkla, stilrena och formsäkra kollektioner var populära både hos säljkår och kunder och är det än idag då 50-talsdesign är ”inne”, och många av hennes alster från Upsala-Ekeby betingar höga priser.
Hon beundrade mycket Mari Simmulsons skapelser.
– Mari var en passionerad människa, något som man ser i hennes arbeten. Hennes händelserika och också tragiska bakgrund lyser ofta igenom i hennes konst. Det var mycket känslor.
Hjördis har också flertalet föremål gjorda av Mari i sitt hem.
En annan konstnär hon beundrade var Kjell Blomberg.
– Han kom till Upsala-Ekeby strax efter mig och jag tyckte han hade stor talang!
Vi frågar om förhållandet till den konstnärlige ledaren under hennes år på företaget, Sven-Erik Skawonius. Hjördis ler vid minnet.
– Han var nästan som en far för mig. Han var så snäll och hjälpsam under alla år och när han berättade att han skulle sluta så grät jag, berättar hon.
Till skillnad från till exempel Ingrid Atterberg bestämde Skawonius vilka namn Hjördis kollektioner skulle ha.
– Det var aldrig tal om annat och jag var nöjd med de namn han bestämde, säger Hjördis.
Men det stämde inte alltid. Vi hade med en gåva till Hjördis. En liten cigarettbägare från 1958 som Skawonius hade döpt till ”Marin”. Inget konstigt med det, då dekoren ser ut att vara alger som sträcker sig upp från havsbotten mot den vita himlen. När vi ger den till Hjördis kommer hon först inte ihåg den. En stund senare minns hon att hon tänkt på kala trädgrenar på vintern som dekor, så det var inte alltid det blev rätt.
Hennes personliga favoriter av sina produkter på Upsala-Ekeby är serien Tropicana där dämpade röda och svarta färgnyanser spelar under en yta ristad med bågfil.
När man tittar runt i Hjördis hem är val av favorit inte svår att förstå då mycket av hennes egen keramik har dämpade färger och denna typ av ristad dekor.
Den enda gång Hjördis blir ledsen när vi pratar om perioden på Upsala-Ekeby är när vi frågar om varför hon slutade. Hon berättar att hennes far fick strupcancer hösten 1959 och att hon då begärde tjänstledigt för att få vara hos honom den sista tiden. Detta nekades hon. Då tog hon på eget initiativ beslut om att jobba på ledig tid och helger för att på så sätt snabbare göra klar höstkollektionen för att sedan kunna åka till Göteborg och sin far. Under ett av dessa helgpass hade hon med hjälp av drejare gjort klart prover till en serie som skulle in i ugnen för bränning. När hon sen skulle gå och kontrollera hur det fortlöpte hade ingenjörer plockat ut hennes prover i förtid och som då blivit förstörda. Hjördis blev så klart arg men gick till drejarna för att få nya prover gjorda. Det fick hon men samma sak hände igen och även en tredje gång och då fick hon nog och skällde efter noter ut ingenjörerna som gjort detta. Det dröjde inte länge förrän hon blev kallad upp till direktör Hammerlund (direktör Roos var inte där) och kontentan av det samtalet var att hon sa upp sig själv. Ännu idag förstår hon inte att hon inte kunde få tjänstledigt för att få vara med sin sjuke far. Hon tycker att hela situationen var märklig och hon kände sig motarbetad.
– Jag ville ju inte sluta, avslutar hon.
Det kanske inte många vet, var att hon efter hon slutat på Upsala-Ekeby fick anställning på Rörstrand. Hon var dock bara där i ett halvår och hann därför bara prova på det nya materialet stengods. Sedan fick hon ett ultimatum från sin bror, som tagit över familjens företag efter deras fars bortgång, att antingen komma tillbaka till Göteborg och börja jobba inom företaget eller så skulle han sälja. Då bestämde hon sig för att ta sitt ansvar och flytta hem och där stannade hon sen i åtta år som ansvarig för det administrativa.
Efter en åtta åren kände hon att det var dags att bryta upp och göra något helt annat så hon flyttade till Teneriffa med sin hund och började måla. Första tiden bodde hon i ett hus på stranden, bara några stenkast från havet. Sen flyttade hon in i staden och fick sin inkomst genom att måla och sy strandkläder.
- Det var tio trevliga år men när båda mina återförsäljare av kläder skulle flytta och min kära hund dog kände jag att det var dags att återvända hem. Dessutom skulle min brorson vid samma tidpunkt flytta ut från min lägenhet i Göteborg.
Väl hemma fick hon snart jobb som lärarinna på medborgarskolan i Göteborg med inriktning på målning och keramik och det passade henne perfekt. Det var lyckliga år fram till pensioneringen med många snälla och bra elever, säger hon.
Efter en olycka för några år sedan har Hjördis fått metallskenor inopererade i ett ben. Det har gjort att hon efter det lever ett stillsamt liv i hemmet och hon kallar sig själv skämtsamt för ”Plåtnicklas”.
Tillbaka till våra förväntningar på Hjördis som överträffades med råge. Hon är en varm, ödmjuk och älskvärd dam som levt ett händelserikt liv, något som också hennes hem skvallrar om. De fantastiskt trevliga dagar vi spenderat i sällskap av, enligt oss, en av allra bästa keramikerna under sin tid kommer vi inte att glömma. Vi hoppas på fler besök.
Tack Hjördis!
.JPG)
Inlägg
